carpemomentum

Bara så du vet kan du vara jävligt glad att du kan gå i dom skor du går i. För det finns dom som ännu går barfota varige dag över de öppna eldarna i skolan, Det finns dom som inte vill gå utanför sin dörr i räddsla för att träffa dig. så Var jävligt glad at du går i de skor du går.

JAg skulle vilja skriva en text till alla dom som ingen självkänsla har kvar. Till dom som kämpar bara för att orka ta sig igenom natten. 

För dem som önskar att morgondagen inte fanns, eller ännu bättre! Att dom själva inte fanns.

Här sitter jag och snackar när  ni inte har en aning om vad jag ens mumlar om. JAG VILL FAN PRATA MED NÅGON SOM INTE BLIR RÄDD SÅ FORT MAN PRATAR OM NÅGOT AV MENING!!! NÅGON SOM INTE ÄR DEN DÄR TJEJEN I MITT FÖRSTA INLÄGG SOM BARA MÅLAR SINA JÄVLA NAGLAR HELA JÄVLA TIDEN!!!!! 

Finns det någon sån person? Är dom så jävla sällsynta? Jag har fåt äran och privilegiet att träffa ett fåtal sådana personer, som verkligen vill hjälpa dem som går i obekväma skor, och då snackar jag inte ett par begagnade H&M skor som från början kostade 29.90 kr. Nej såna skor skulle många ta emot snabbt som bara den!!! Jag snackar om såna skor som inte har någon ovansida för det har Mr Perfect trampat sönder, skor som inte har någon underdel för att Mr. perfect har jaga personen i korridoren så många gånger att dom nöts ner tills det bara var fotsulan kvar. 

Skor som nöts ned likadant som personens självförtroende. Vi tar ett exempel.

Vad ser du när du ser dig själv i spegeln? Dig själv så klart!!! Vad ser personen med dom dåliga skorna i spegeln? 

En person som många önskat död i åratal... men stopp där! Det är i ett sådant här tillfäle som man kan finna Änglar bland oss! För det ä dom som kommer och lägger sina händer på våra axlar, Ler sina gyllene leenden och lyfter upp oss. 

Och hur vet du om du har haft den stora förmånen att träffa en Ängel? Jo! då ska jag skriva en liten hisoria till dig.

En människa går på livets strand. Solen skiner starkt och hennes steg är stabila! Bredvid henne går en man, hanns ögon är blåare och djupare än havet bredvid henne. I dem kan hon se saningen. 

När hon ser sig om ser hon två par spår, hennes och den hon älskar. Men när hon vänder sig om ser hon en storm komma mot henne. Hon vet att hon måste fortsätta gå, och sträcker sig efter sin älskades hand, men han är borta, hon börjar känna Ensamhetens kalla knivhug i hjärtat. Och med tunga steg fortsätter hon, hennes steg är ensamma nu.

 Hennes kropp blir svagare för var dag som går och hon kan inge hopp finna. Men, i det djupaste och svåraste känner hon plötsligt en strimma hopp! Allt känns inte lika tungt längre, hon börjar kunna se ett slut på detta. För varige dag känns bördan lite lättare, och efter en lång strävan är hon ute ur stormen! Hon vänder sig om och ser åter igen sin älskades spår. Han går bredvid henne igen. Hon blir arg och frågar honom varför han svek henne i det alldra svåraste?

Vart hade han varit när hon behövde honom som mest.

Men, sa Mannen. Jag var där med dig i det svåraste hela tiden! Ty det var inte dina spår du såg i sanden. Det var mina som bar dig i mina armar genom den svåraste tiden. Jag var där för dig hela tiden.

Jag hoppas du kan förstå mig bättre nu, vännen min. Att jag bara önskar att vara din ängel, om du kan vara mina och se saningen i mina ögon. Och tro mig när jag lägger  min hand på din axel och säger, Du är den undebarasta personen som finns! Ingen annan kan ersätta dig! Så snälla stanna hos mig lite till.

( Hjärter Ess Filmen är äntligen klar och skall skickas till Linnea Och Christine i morgon=) )