carpemomentum

Du är inte ensam. How bad things ever get, you'r never ever alone in anything.
Du kan ha bruttit ett ben, någon du älskar kan ha lämnat dig eller ännu värre dött och aldrig kommer tillbaka, eller så har du bara kört på ett prov. Oavsett hur stort eller litet ditt problem är så är du aldrig ensam i din smärta. Du är aldrig först med att känna dig så här.
Vi alla känner alltid att det är bara en själv som har det här problemet. Och i dagens ungdms samhälle ( och det vuxna för den delen) Känner vi att vi inte vill tala om våra problem, vi tror att dom skall gå över av sid själv. Men där har du fel! inget går över av sig själv. Det bara vilar tills du kommer i en liknande situation, så att det kan hoppa upp och bita dig i magen tio gånger hårdare än förra gången. Så varför håller vi inne dessa problem? Det finns så otorligt många olika anledningar!
Just nu kallas man uppmärksamhets krävande. Man mår egentligen inte dåligt utan säger det bara för att folk skall tycka synd om oss,  se oss, och lida med oss för ett problem vi inte har.
Vi blir rädda för att bli kallade Emo.
Men tänk om. Om en person frågar efter hjälp, om den tillslut har så mycket smärta inom sig att den agerar ut det i ilska, frustation, irritation och tillslut bryter ihop på golvet och kan inte andas. All luften har försvunnit totalt ur personen. Och om vi forfarande inte vill se dens personens smärta och forsätta kalla dem " uppmärksamhets freak", då är det väl inte så konstigt om personen drar sig tillbaka och börjar skära sig. (( INFO OM SJÄLVDESTRUKTIVHET, folk gör det inte för uppmärksamhet, när man skär sig pumpar adrenalinet upp i kroppen och man hamnar i ett slags " chock" tillstånd där smärtan försvinner med adrenalin kicken, det ör samma adrenalin kick som man kan få av att springa.)

Dessutom är det väl ännu en gång korkat att kalla dessa personer för Emo's och slussa vidare dem och deras känslor.
Börjar ni kanske förså nu vart jag vill komma lite?

Nyway, under min korta tid jag har haft här på jorden, tellus, har jag fått chansen att träffa personen som besitter en av dom största gåvorna som man kan få här. Gåvan att kunna lyssna på en person och vissa medlidande. Jag har fått chansen att träffa personer som med en enda mening kunna få mig att se på ett problem som bara en dum sakat hänga upp sig på. Och att kunna göra det, att kunna få  någon att få tillbaka lusten att fortsätta med bara en mening, det är lika stort som kärleken och faktiskt en sorts kärlek.

Men, något som kan kännas som det svåraste som finns är att våga öppna sin själ för någon, att våga blotta sig själv naken inför en person, och här har vi en anledning till att vi intevågar prata, vi visar oss svaga för någon annan, i hopp och tro att denna person skall kunna hjälpa oss.

Vi bär alla en mask, En mask som vi försöker dölja oss själva bakom och hoppas att ingen skall se oss. Det är som när vi är små och sate våra händer framför ansiktet för att vi tror att vi är osynliga då. Om jag inte  ser dig ser du inte mig typ.

Det är ganska likt den mask vi alla bär, vem är du och vem är jag? Det finns en text som jag tycker träffar rätt i hjärtat, den kommer strax, men innan vill jag att du ska veta.
Att tala är silver, att lyssna är guld.

Försök att lyssna till vad jag inte säger

Försök att lyssna till vad jag inte säger
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar
För jag har tusen masker, och ingen av dem är jag
Bli inte lurad, bli för guds skull inte lurad

Jag ger dig ett intryck av att vara säker
Att självförtroende är mitt namn, och kyligt lugnt mitt agerande
Och att jag inte behöver någon, men tro mig inte

Djupt nere dväljs mitt verkliga jag, i förvirring, fruktan och ensamhet
Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom
Att skydda mig från de blickar som vet

Men just en sådan blick är min räddning
Det betyder att om den åtföljs av accepterande
Då åtföljs den av kärlek, det enda som kan befria mig från de fängelsemurar jag har byggt åt mig själv

Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting
Och att jag inte alls är något att ha
Och att du ska upptäcka det och stöta bort mig
Så börjar paraden av maskeringar

Ständigt småpratar jag med dig
Jag berättar allt som egentligen inte betyder något
Men inget av det som betyder allt, som ropar inom mig
Var snäll och lyssna, försök höra vad jag inte säger

Jag skulle vilja vara äkta, spontan och mig själv
Men du måste hjälpa mig, räcka ut din hand
Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande
Varje gång du försöker förstå att du verkligen bryr dig om mig
Då börjar mitt hjärta att få vingar

Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå
Är det kanske du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet
Från övergivenheten i mitt fängelse

Det kommer kanske inte att bli lätt för dig
Ju närmre du kommer, desto blindare kanske jag slår tillbaka
Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar
Och däri ligger mitt hopp, mitt enda hopp

Jag ber, försök att riva dessa murar med fasta händer
Med varsamma händer, ty ett barn är mycket känsligt

Vem är jag, kanske du undrar?
Jag är någon du känner mycket väl
För jag är var man du möter, och jag är var kvinna du möter
Och jag är också du själv.
(anonymous, övers fr eng)