carpemomentum

Jag är min sårbarhet Och den dag som jag kan vänja mig vid mitt öde kommer jag bli hel. Den dag jag accepterar att detta är vad jag varit men inte vad jag är. Kommer jag bli hel. Men vad fan betyder hel?

Hon står mitt i stan. Det snurrar. Hon skriker . Varför stannar inte världen? Varför fortsätter jorden snöra? När blir jag hel igen? När kommer jag älska, älska med hela hjärtat om inte bara min hjärna. För vart sitter själen? Hon tror den sitter i magen. Han bankar på den. Hårdare hårdare och hårdare. Hur jävla hårt som helst.. Sen stannar allt. Magen bankar tillbaka- Det blir tyst. Världen stannar för en sekund. Inte mer än en sekund. Alla faller ner på gatan. Hur fan hände detta? Varför önskade jag mig detta. Hon ser sig om. Allt är dött. Allt. Hon är den sista som är kvar. Sen bankar det i hjärtat. Det känns som om det ska slå sig ut ur hennes bröst. Det är inte några jämna slag, utan dom kommer stöt vis. Bom. Bom. Bom. Sen ser jag henne. På den tomma gatan som talar om förtvivlan, om onåd, om sorgen och smärtan som jag känner igen sen många decennier i ensamhet. Du ser hennes hjärta slå hårdare. Hon kommer inte överleva detta. Hon faller till knäna. Du går långsamt emot henne. Och emot mig. Hennes ansikte är en mask. Detta är inte hon. Hon är den varma och helhjärtade kvinnan du träffade i en dröm för många år sen. Inte denna söndertrasslade varelse som blottar sig själv framför dig. Eller är det hon? För du har ju inte kunnat se själen tidigare. Hon skriker ännu en gång för saknaden av alla blir för stor. Hjärtat slår. Det skär i dig att se henne så här. Hur fan kunde det bli så Hon lägger sig ner i sitt krigsfält. Runtomkring ser maskerna tillbaka. Varendaste enda än. Dom ser. Dom ler. Dom går. Dom finns. Dom är äkta. Så äkta en mask kan vara. En mask med det verkliga bakom. Hon ligger ner helt nu. Men hon kan inte gråta. Inte för att tårarna är slut, utan i rädsla för att visa sin sårbarhet. Sårbarheten som ingen får se. Jag ser henne Jag ser dig. Håll hårt om henne, hål så jävla hårt du kan, för annars försvinner hon, och med henne försvinner jag. Ta av henne masken. Det är det enda sättet för henne att kunna leva i denna värd. Masken är gammal. Den har gjort sitt det finns ingen kvar i den. Charaden. Maskeraden. Du lyfter av henne masken och ser det som är äkta. En människa av kött och blod och med ett hjärta som älskar dig så hårt att det nästan åker ut ur henne bröst. Ut ur henne. Förstörd för alltid. Nu finns det ingen återvändo. Vad gör du? En ring av masker finns runt omkring er. Ingen är den andra lik en alla döljer dom samma hemlighet. Skammen och rädslan. Skammen över våra liv, och rädslan över vad vi har gjort. Skammen föder rädslan. Skammen. Skammen. Skammen. och vad fan har vi att skämmas för. Vi bär alla samma mask. Du böjer dig ner mot henne och viskar i hennes öra. Du är bättre än så här. Du kan mer. Fan. Snälla. Du ser skammen växa i hennes ansikte. Det finns inte mycket kvar av henne. På vägen speglas det förflutna som talar om utanför skap. Som talar om vad som skapade denna mask. Hur ser du ut. Hur fan ser alla här ut egentligen. Du stället dig upp och skriker det. Hur fan ser ni ut därunder. Sakta börjar alla dra av sig maskerna. En efter en. Itt på gatan. Dom är alla brännmärkta av sig själva. Tillsammans bär dom mening i panna. Vi bär alla på samma mask. Från marken hör du henne tala Jag ber dig, snälla riv dom murarna jag byggt. Jag vill inte ha dom längre. Jag har tusentals masker och ingen av dom är jag. Jag ber dig bli inte rädd. Det är det lila barnet inom henne som talar. Något glömt. Något som var älskat men blev exponerat för hatet. För att vara annorlunda. För att vara sig själv. Det finns där. Det finns hos alla. We are all soldiers. I fighten om livet. Jag tar på mig min mask igen. Jag visar bara vad som finns under den när det behövs jag har lärt mig livets släp. Jag spelar inte schack med döden längre. Jag spelar kort. Och du förlorar. Ensamheten förlorar. Jag bär enbart drottningarna nu. Och du har bara knekt. Men du har hjärter knekt, och jag bär endast spader dam. Essen och kungarna. Dom är bara för narcissisterna. Dom klår allt och jag vill inte ens testa slå dom. Det trasiga i en klövertvåa, det fina som finns i en nia. Kampen i en tia. Och fighten för en sjua. Hon ligger på marken nu. Vad gör du. Det finns inget kvar. Alla sätter på sig sina masker igen. Inget kvar att förlora. Dom matchar sina masker med varandra. Om dom är en nog stor grupp kommer dom konkurrera. Oavsett hu deras masker ser ut. Det finns inget kvar. Kriget är slut. Men hon ligger kvar. Och du sitter bredvid. Jag står bredvid dig som den fåne jag är. Fånen som trodde jag kunde klå en kung med en dam. Så dum jag var. Jag ska gå tillbaka till avklädda kort nu.